So far, so long

I övermorgon börjar jag min praktik på HiQ och jag ser verkligen fram till det. Men det är inte det detta inlägg skall handla om. Tänkte istället reflektera lite över hur det känns nu när tre fjärdedelar av Business Management är avklarat och jag egentligen bara har min praktik kvar innan det är dags för examen.

Tiden har gått extremt fort, det var inte länge sen jag gick över Stumholmsbron för att min nya klass utanför Båtsman och därefter bussfärd till team buildingen. Tänker jag tillbaka på den tid som har varit har jag lärt mig mycket, dels om branschen och sätt att arbeta på men framförallt har jag lärt mig mycket om mig själv. Den resan som varit den viktigaste och mest betydelsefulla har varit resan inom mig själv.

Jag visste inte allt om vad Hyper Island var när jag sökte, fick reda på mer under rekryteringsprocessen men var nog inte redo på vilken resa det skulle bli den där augusti dagen 2007 då jag gick över Stumholmsbron. Tiden på Hyper Island har bestått av många aha-upplevelser, diskussioner, djupa reflektioner, work shops, deadlines, grupputvärderingar, möten med människor och utmaningar så det skulle ta en evighet att räkna upp dem alla här.

I höstas förflyttade jag mig, tillsammans med tre klasskompisar, från Karlskrona till Stockholm för att arbeta med marknadsföringen kring Barncancergalan som vårt Final Project eller examensarbete. Det var en tid med flera utmaningar och problem att lösa, men det var också en av de roligaste och mest lärofyllda månaderna på Hyper Island. Mycket av den kunskap vi fått sattes på prov, både när det gäller gruppdynamik och konkret produktion. Det team jag arbetade med var utan tvekan, och utan att nedvärdera något annat team, det bästa och mest effektiva team jag arbetat med under tiden på Hyper Island. Vi hade kul ihop, fajtades med problem ihop, producerade ihop och löste de uppgifter vi tagit på oss på ett effektivt och professionellt sätt. Jag är såhär i efterhand inte så förvånad över att vi fungerade så bra ihop. Från början var jag lite orolig, men allt eftersom projektet fortlöpte förvandlades min oro till trygghet. Vad var då orsaken till att vi fungerade så bra ihop? Givetvis är det inte ett enkelt svar, men mångfalden, olikheten och teamandan är tre avgörande faktorer enligt min mening. Vi var olika som individer, hade olika kompetenser och kompletterade på så sätt varandra. Samtidigt hade vi kul ihop, tog oss tid för att utveckla gruppen, stötte på problem och löste dem tillsammans och på så sätt ökade gruppens effektivitet, arbetsglädje och motivation.

Jag har ofta tänkt på hur jag skall använda mina ledaregenskaper och då tänkt mig in i en situation där jag hela tiden har behövt tänka efter hur varje steg av mitt handlande skall se ut, lite som att gå före med en ispik när man ger sig ut på en okänd is. Många saker jag visste att jag skulle lära mig under tiden på Hyper Island behöver jag idag inte ens ispik till. Det känns skönt att stanna upp efteråt och tänka "ahaa, nu gjorde jag såhär eftersom jag lärt mig det och jag behövde inte ens tänka för att göra så utan bara gjorde det automatiskt". Det är nog först då som jag verkligen har kunnat använda det jag lärt mig. Jag ser fram emot att få fler aha-upplevelser under våren och resten av livet.

Just nu känns det på många sätt som slutet av något mycket trevligt. De vänner jag lärt känna under tiden på Hyper Island har i många fall flyttat hem till staden de kom från eller bort från Karlskrona för praktik på annat håll. Många av dem kommer inte tillbaka hit och det är i många fall de personer som jag lärt känna bäst. Men jag vet också att runt hörnet väntar nya människor, nya bekantskaper. Jag vet också att de vänner jag har finns kvar även i framtiden och att vi får hitta nya sätt att träffas och kommunicera på.

Jag känner mig kort och gott laddad, motiverad och nyfiken på vad som väntar runt vägkröken och strax är jag där!