Stridsledning

När jag är mitt uppe i ett projekt, när allt flyter på så bra och det är så mycket att göra att jag inte hinner med att planera mitt ledarskap brukar jag hamna i något jag kallar "stridsledning". Beslut fattas i stridens hetta utifrån vad jag anser vara bäst för stunden.

Det är kanske inte alltid besluten är de absolut bästa eller mest lämpade, men besluten fattar jag utifrån vad jag har för underlag för stunden. I de flesta situationer är det oftast bättre att fatta ett beslut för att sedan korrigera det istället för att vänta med att fatta beslut. Processen stannar inte upp utan drivs vidare och om ett felaktigt beslut har fattats kan ju projektets medlemmar till och med lära sig något av det felaktiga beslutet.

Vad är då nackdelen med när ledarskapet övergår i stridsledning? Kan vi undvika att hamna i den fasen av ledarskapet? Nackdelen skulle väl kunna vara att det som sagt kan förekomma felaktiga beslut som på ett eller annat sätt kostar mer än vad det smakar. Visst kan vi undvika att hamna i stridsledning genom att planera för alla eventualiteter i förväg.

Men det är inte så jag vill leda, en viss dos av stridsledning mår nog både processen, jag och projektet bra av.

Det som dock är viktigt är ju att bibehålla tydligheten i ledarskapet, att följa magkänslan och att inte släppa fokus på de mål som gruppen gemensamt satt upp. Gör jag bara det så tror jag att stridsledningsfasen i ett projekt är en lärorik och givande period av projektet.

Man, förlåt, VI får inte säga man

Något vi på Hyper Island har fått lära oss och jobbar hårt med är användandet av ordet "man". Jag har under de senaste veckorna sett intervjuer med idrottsstjärnor som Charlotte Kalla, Kajsa Bergqvist (tråkigt att du slutar...), Emma Green med flera. Idrottsstjärnor som ju blir intervjuade till höger och vänster tänker jag borde ha fått någon träning i att uttrycka sig "korrekt", men det verkar inte så i alla fall...

Visst går det bra att säga "man får inte gå mot röd gubbe" eller "man måste vara 20 år för att få handla på systemet" eftersom det är något som gäller för alla (ja bortsett från restaurangägare som är under 20 som ju faktiskt får handla till sin restaurang). Men för att vara tydlig så bör vi ju säga "fotgängare får inte gå mot röd gubbe" och "de som handlar på systemet måste vara 20 år" eller något liknande.

När då Kalla berättar om sin bragd i störtloppsbacken i Tour de Ski's sista lopp, alltså när hon åkte upp för backen, inte utför, så sa hon "man" hela tiden; "när man låg där bakom finskan", "det kändes som att man hade hur mycket kraft som helst" osv. Hon syftar uppenbart på sig själv, men varför säger hon inte "jag" då?

Nu är kanske inte Kalla så mediatränad än, men inte heller den numera pensionerade höjdhopperskan Kajsa Bergqvist verkar ha fått någon träning i detta. Hon sa i lördagens intervju i Nyhetsmorgon Lördag med Lasse Bengtsson hela tiden att "man känner" si och så osv... Det blir ju inte bättre av att till och med Lasse Bengtsson säger "man" i sina frågor; "hur känner man sej när..." osv. Det är väl något som journalister borde veta?

Jag har tidigare sagt "man" till höger och vänster, men börjar bli bättre på det. Jag har inte slutat med det helt och hållet. Kommer på mig ett antal gånger varje dag, men det går framåt.

Så, skall vi försöka prata mer om oss själva och mindre om den odefinierade "man" så blir vi alla tydligare i vår kommunikation? Vad tycker ni?

Gott nytt år!

Vill bara önska er alla ett riktigt Gott Nytt År!
Hoppas att 2008 blir ett år som överträffar alla tidigare år!