God Jul!

Stöd vår insamling till Barncancerfonden!

Nästan varje dag får en familj i Sverige beskedet att deras barn har cancer. Så har det varit i många år. För trettiofem år sen var chansen att överleva väldigt liten. Tack vare framgångsrik forskning är dagens behandlingsmetoder så effektiva att tre av fyra barn överlever sin sjukdom. Målet är att alla barn ska överleva och bli friska, därför behöver Barncancerfonden ditt stöd!

Just nu gör jag mitt exjobb där jag och tre klasskompisar, tillsammans med en projektgrupp arrangerar Barncancergalan till förmån för Barncancerfonden.

För att samla in ytterligare pengar har vi skapat en sms-insamling. Bidra till insamlingen genom att klicka här och skicka ett sms.

Sprid länken vidare till alla du känner!

Om du har Facebook får du gärna klicka här för att gå med i vårt cause också!
Tack!

Tiden rusar iväg..

...och snart är det jul. Min syster har tjatat på mig som bara den om att jag inte bloggat något på väldigt länge. Detta stämmer dessvärre som ni ju kan se.

Hösten har än så länge inneburit två stora kundprojekt på hemmaplan i Karlskrona där jag var projektledare för ett av dem. Projekttiden pågick i två månader och leverans var i mitten av oktober. Det känns skönt att ha det avklarat nu när jag satt igång med mitt nästa stora projekt; Final Project.

Tänkte kort presentera vad det är jag gör och vart jag är för någon stans.

Sedan en månad tillbaka befinner jag mig i Stockholm och arbetar med marknadföringen inför Barncancergalan som hålls på Nalen den 22 december. Anledningen till att jag gör detta är flera; dels så är det det projekt som är mitt ex-jobb, dels så är det ett resultat av en trevlig kväll på Nivå i somras och dels är det för att våga mig utanför min comfort-zone.

Barncancergalan 2008 är en nystart av ett gammalt projekt som fått ny fart sedan artisten Pablo Cepeda bestämde sig för att satsa på en solokärriär och starta den med ett välgörenhetsprojekt.

Min grupp där jag är team leader består förutom av mig själv av tre klasskamrater från Hyper Island. Vi skapar tillsammans en guerillamarknadsföringskampanj som skall skapa medvetenhet kring barncancer och som skall marknadsföra Barncancergalan. Kampanjen kommer att vara synlig på Stockholms större torg under första veckan i december och har redan nu börjat så smått på olika digitala forum.

Förutom detta har vi tagit på oss att beställa och följa upp produktionen av tv-reklamen som kommer att gå i TV8. Vi har själva hittat två klockrena studenter på Hyper Island nere i Karlskrona som kommer att producera reklamen och de är hur taggade som helst så det känns skönt!

Hela projektet är så givande att arbeta med då det ju är ett ämne som verkligen berör och som är viktigt. I projektet arbetar många drivna personer och det skapar på gott och ont lite kaos i organisationen ibland. Detta är dock bra, för vilken organisation är helt felfri i det verkliga livet?

Efter jul så väntar praktik. Jag vet inte än vart det blir men hoppas på något utvecklande och utmanande i närområdet kring Karlskrona. Men givetvis är jag öppen för andra områden också!

So long, tills nästa gång!

Enneagrammet, scrum, dålig planering och sommar

Sommaren bara flyger iväg, sitter nu på tåget påväg hem från en veckas hårt slitande i ett kök på ett läger i Odense för 11-åringar från hela världen. Tre gånger om dagen har jag tillsammans två till tre andra serverat mat till omrking 80 barn och ledare. Upp kl 6 varje morgon och börja på frukosten för att vara klar med allt omkring 22 på kvällen. Vad har då varit det som gjort att jag fått nåt ut av att jobba så länge i en dryg veckas tid? Alla nya människor jag mött, alla intryck, alla upplevelser, alla personligheter och all grupputveckling som jag kunnat följa förstås! ;)

Det som var mest roligt under själva arbetandet i köket (eller køkkenet som jag börjat säga i mina försök att snacka danska) har, förutom det tidigare nämnda, varit en hel kvälls konversation om Enneagrammet, Meyers Briggs, UGL och grupputveckling. Efter att ha jobbat ihop i tre dagar kom jag och en av de jag arbetade med att vi båda var intresserade av självkännedom och grupputveckling. Hon var en riktig fena på Enneagrammet och hade gjort Meyers Briggs vid något tillfälle och blev ivrigt intresserad av UGL och SDI när jag berättade för henne om vad det var och hur det fungerade. En egen evalueringsmodell lyckades vi arbeta fram också samtidigt som vi diskade och bakade frukostbullar (boller på Dansk) till morgonen efter. Det var ett sant nöje att hålla denna diskussionen och jag var nästan lite imponerad över mig själv över att jag förde den på näst intill helt och hållet danska (med lite sämre uttal förisso, men ändå). Ja, mina danskakunskaper har verkligen stärkts. En av kökspersonalen tyckte att hon blev mkt bättre på att förstå svenska, det hon inte tänkte på var att jag mer och mer försökte prata mer och mer danska :) haha

Under tiden på Hyper Island har jag lärt mig så många saker, inte bara allt med UGL och så vidare utan även hur projekt drivs, hur problem åtgärdas, hur felsökning och kvalitetssäkring bedrivs och vad som kan vara nyckeln till ett lyckat projekt. Jag har lärt mig det genom att arbeta i projekt, gå på minor, ta mig ut ur återvändsgränder och försöka igen och igen. Det som kännts lite dumt har väl varit att jag inte lärt mig någon speciell projektledningsmodell utan "bara" har arbetat utifrån vad vi i gruppen har tyckt passat oss bäst i den sammansättning och uppgift vi hade för stunden. Jag har därför i sommar suttit och läst lite om olika projektledningsmodeller och läste på lite djupare kring en modell som heter Scrum. När jag satt där och läste så kom jag på att jag kan ju allt det, bara det att jag inte har rätt terminilogi eller vet exakt i vilken ordning det skall ske i. Hamnar jag i en miljö där t.ex. Scrum är den metod som skall användas så kan jag anpassa mig till Scrum och på mycket kort tid så arbetar jag efter den modellen. Hamnar jag i någon annan miljö där Vattenfallsmodellen används kan jag använda mig av den efter mycket kort tid. Detta ser jag som en stryka eftersom jag inte är beroende av att jag kan just en modell utan att jag är flexibel och att jag kan anpassa mig lätt!

I sommar har jag inte arbetat utan läst eventplannering på Högskolan på Gotland. En kurs som går på distans. Skall jag vara ärlig så har jag inte lagt ner så mycket energi på kursen som jag kanske borde, men kursen är inte slut än och jag känner att jag ligger bra till ändå. Har allt klart för mig i huvudet, måste bara få ner det på datorn... ;) Men, det som har irriterat mig genom hela kursen är hur de som annordnar kursen totalt avsaknar struktur, engagemang och kommunikationsförmåga. När man börjar en kurs på distans så anser jag att det är viktigt att sätta upp ramar, vad som gäller. Det som förväntas, vilka resurser man har som student, hur saker och ting skall fungera rent praktiskt osv. Jag är ju lite av ett strukturfreak, men tycker inte att det är för mycket begärt. Detta har helt och hållet saknats i denna kursen. Läraren svarar inte på mejl, ger inte feedback trots att jag mailat om det. Kursen bedrivs på en webplattform som inte är det minsta logisk eller lättnavigerad. Att få en överblick över vad vi skall göra är mycket svårt och så fortsätter det på det sättet... Nu är kursen snart slut och jag känner mig inte alls lika motiverad som jag gjorde när jag började den. Tror ju att jag kommer att klara den och så, men varför kan de inte erbjuda lite struktur? Det anser jag är det viktigaste när något skall dras igång där det kan finnas många som inte är vana vid den miljö som det hela bedrivs i. Jag anser att det är viktigt att sätta upp ramar, definiera olika begrepp och liknande så att inget faller på det rent praktiska i alla fall.. Hoppas att det är en bra kursutvärdering (vilket jag inte tror) där mina åsikter kan framföras. Annars så får jag väl ge min feedback på annat sätt till ansvariga, för det kan inte fungera så anser jag...

Sommaren är långt ifrån över, det är ju en månad kvar av sommaren om vi kollar i kalendern. Men vad är det som gör att Sverige anser att sommaren är över så fort augusti börjar? Det är ju nu den bästa tiden på sommaren är enligt mig! Det jag gjort i sommar förutom tidigare nämnt arbetande på läger i Danmark har varit sommarkurs, 30-årsfest, slappdagar på Öland, rekrytering till HYper Island och rätt mycket slappande. Det har än så länge varit en skön sommar med lagom mycket att göra. Kvar innan skolan börjar igen är några dagar på öland till helgen och sen så slutförande av eventplaneringen. I höst hoppas jag på en weekend till Barcelona, har inte fått besked om mina biljetter än.. Men löser sig allt så drar jag en långweekend till Barca i september/oktober. Känns som att jag är värd det! :)

Knowledge as Aid

The first thing you think about when you hear the word "Aid" is probably hungry children in Darfur or homeless families left without anything but the clothes they are wearing after a natural disaster. But there are so many other ways of aid. I'm doing my internship at Office for Contract Training and Projects at Blekinge Institute of Technology.

During my first four weeks I took part in the administrative arrangements around a Sida-funded Advanced International Training Program in Integrated Urban Planning and it's a part of the Swedish aid-program.. I met urban planners from Ethiopia, South Africa, Sri Lanka, North Korea, Laos, India, Senegal, Zambia, Namibia, Brazil, Honduras, Kosovo and other developing countries.

It was a mix of cultures, religions, viewpoints, languages and mentalities with this international group and we who organized the program had to take that in respect all the time. I think that the most interesting to follow in a group dynamic point of view was to see how members of the group first tended to team up with their countrymen and as the time went by more and more started to team up with members of other countries. Some nationalities were much quicker than others in this change of teaming up and it was really easy to see that the members from more “closed” or under-developed countries took longer time than members from the more open or developed countries did.

So, back to the aid part. How can this kind of program be aid? Well, look at it like this: Food or money is a temporary or short-term solution to ease the symptoms of the countries situation. To make the country able to help itself you have to give knowledge as aid. If you teach key-persons how to organize, structurize and develop their countries and how to make the right decisions the impact of the aid effort is far more long-term and the penetration of the aid goes deeper than a sack of rice or a blanket.

The fundamental practical part of all urban areas is planning. If the city is well planned it doesn’t only makes it easier to live in, it also spares the environment, locally and globally, and makes the development and up-building smoother. Secure housing areas close to communications, schools, stores and places to work is essential for a good city.

Apart from this I’ve also been looking at in the context more everyday problems like process cycles of bids for contracts, document management and structure, applications etc. Interesting problems but compared to the development of a under-developed country that kind of problems seems to be irrelevant.

Stridsledning

När jag är mitt uppe i ett projekt, när allt flyter på så bra och det är så mycket att göra att jag inte hinner med att planera mitt ledarskap brukar jag hamna i något jag kallar "stridsledning". Beslut fattas i stridens hetta utifrån vad jag anser vara bäst för stunden.

Det är kanske inte alltid besluten är de absolut bästa eller mest lämpade, men besluten fattar jag utifrån vad jag har för underlag för stunden. I de flesta situationer är det oftast bättre att fatta ett beslut för att sedan korrigera det istället för att vänta med att fatta beslut. Processen stannar inte upp utan drivs vidare och om ett felaktigt beslut har fattats kan ju projektets medlemmar till och med lära sig något av det felaktiga beslutet.

Vad är då nackdelen med när ledarskapet övergår i stridsledning? Kan vi undvika att hamna i den fasen av ledarskapet? Nackdelen skulle väl kunna vara att det som sagt kan förekomma felaktiga beslut som på ett eller annat sätt kostar mer än vad det smakar. Visst kan vi undvika att hamna i stridsledning genom att planera för alla eventualiteter i förväg.

Men det är inte så jag vill leda, en viss dos av stridsledning mår nog både processen, jag och projektet bra av.

Det som dock är viktigt är ju att bibehålla tydligheten i ledarskapet, att följa magkänslan och att inte släppa fokus på de mål som gruppen gemensamt satt upp. Gör jag bara det så tror jag att stridsledningsfasen i ett projekt är en lärorik och givande period av projektet.

Man, förlåt, VI får inte säga man

Något vi på Hyper Island har fått lära oss och jobbar hårt med är användandet av ordet "man". Jag har under de senaste veckorna sett intervjuer med idrottsstjärnor som Charlotte Kalla, Kajsa Bergqvist (tråkigt att du slutar...), Emma Green med flera. Idrottsstjärnor som ju blir intervjuade till höger och vänster tänker jag borde ha fått någon träning i att uttrycka sig "korrekt", men det verkar inte så i alla fall...

Visst går det bra att säga "man får inte gå mot röd gubbe" eller "man måste vara 20 år för att få handla på systemet" eftersom det är något som gäller för alla (ja bortsett från restaurangägare som är under 20 som ju faktiskt får handla till sin restaurang). Men för att vara tydlig så bör vi ju säga "fotgängare får inte gå mot röd gubbe" och "de som handlar på systemet måste vara 20 år" eller något liknande.

När då Kalla berättar om sin bragd i störtloppsbacken i Tour de Ski's sista lopp, alltså när hon åkte upp för backen, inte utför, så sa hon "man" hela tiden; "när man låg där bakom finskan", "det kändes som att man hade hur mycket kraft som helst" osv. Hon syftar uppenbart på sig själv, men varför säger hon inte "jag" då?

Nu är kanske inte Kalla så mediatränad än, men inte heller den numera pensionerade höjdhopperskan Kajsa Bergqvist verkar ha fått någon träning i detta. Hon sa i lördagens intervju i Nyhetsmorgon Lördag med Lasse Bengtsson hela tiden att "man känner" si och så osv... Det blir ju inte bättre av att till och med Lasse Bengtsson säger "man" i sina frågor; "hur känner man sej när..." osv. Det är väl något som journalister borde veta?

Jag har tidigare sagt "man" till höger och vänster, men börjar bli bättre på det. Jag har inte slutat med det helt och hållet. Kommer på mig ett antal gånger varje dag, men det går framåt.

Så, skall vi försöka prata mer om oss själva och mindre om den odefinierade "man" så blir vi alla tydligare i vår kommunikation? Vad tycker ni?

Gott nytt år!

Vill bara önska er alla ett riktigt Gott Nytt År!
Hoppas att 2008 blir ett år som överträffar alla tidigare år!